Bottenhål!
Det är så lätt att se allt dåligt i livet när man är på botten och vandrar. Man hittar minsta lilla problem och utvecklar det till något betydligt större än va det kanske är. När man är där nere så inser man att medias version av det perfekta livet inte gör saker och ting bättre. Den perfekta kroppen, den underbara lägenheten, den stora kärleken, alla middagar och utgångar, pengar pengar pengar, press press press. All den stress man lägger på sig för att försöka uppnå alla dessa "perfekta" saker. Har man inte uppfyllt dom har man inget!..eller?
Många skriver om samheällets syn på dagens "lycka" och nu när jag är här nere på botten så känner jag mig så ensam!
Jag kan inte träna pga av en skadad fot, och när jag inte tränar sjunker mitt självförtroende. Poff så är det borta. Och eftersom att jag inte tränar och tycker jag inte om mig själv, vem gör det då? Jag menar, jag ser inte ut som alla fitness tjejer eller modellerna, långt ifrån. Betyder det att jag är själv då? Är det något fel på mig bara för att jag inte haft någon storslagen kärlek i mitt liv?
Jag vill hitta tillbaka till den starka och självsäkra tjej jag en gång var! Det känns som om jag ligger på botten och tittar upp och känner hur jag sjunker mer och mer. Det är dags att ställa sig upp, dags att växa och nå upp till den ljusa delen av livet, lämna det dunkla bakom sig.
Jag har inte en fast kropp med en tjajt midja, men jag är fasiken på väg! På väg mot en bättre version av mig själv! Det är dags att börja älska livet igen och se dom underbara ljuva sakerna runt omkring.
