A Snapshot of life

Jag har försökt skriva detta inlägg så många gånger. Har aldrig riktigt vetat hur jag ska uttrycka mig på bästa sätt. Ända sen den 18 April 2015 har jag befunnit mig i en värld där jag valt att ignorera mina känslor och mina minnen jag har med denna underbara människa. Jag har vart med om tidigare förluster av nära och kära och jag har mått fruktansvärt dåligt, men denna bortgång är något helt annat. Det var som en del av mig bara stannade, blev helt tom och vägrade inse och förstå. 

 Den 18 April 2015 var den dagen då min äldsta vän, min förebild, min syster jag alltid önskade att jag hade, hittades livlös pga. en överdos på en offentlig toalett i centrala Stockholm. Dagen då en del av mig stannade upp och blev tom. Det som är viktigt att veta är att X led av en otroligt sällsynt psykisksjukdom som ytterst få lider av. Hennes bortgång hade hon planerat noga och var självförvållad. 

Min mamma berättade om denna tragedi genom Messenger sjukt nog. Jag tror jag läste meningen 20 gånger innan jag verkligen begrep vad det var hon skrivit. Det första jag gjorde var att ringa min dåvarande vän och be om att få komma hem till henne. Den kvällen var jag helt bedövad och utmattad. Tårarna slutade inte komma. Jag hade otroligt dåligt samvete men kände mest en fruktansvärd stor sorg och tomhet.

 Dom sista orden X skrev till mig var "Är du sur på mig?" och jag svarade aldrig. Jag förklarade aldrig varför jag hade tagit bort henne från facebook eller varför jag inte smsade eller ringde längre. Jag har säkert läst det meddelandet tusen gånger om och förstår fortfarande inte varför jag inte svarade. Varför jag inte förklarade mig. Min fantastiska vän som lämnade oss på tok för tidigt hade sen några år tillbaka ett drog missbruk. Ett missbruk som hon visade mig en kväll när hon bjöd med mig på en student pub. En kväll då jag var otroligt peppad och glad, att vi ÄNTLIGEN kunde gå ut och festa tillsammans. Men kvällen slutade med att jag örfilade henne vid tunnelbanan så att hon skulle vakna. Jag och hennes vän J var tvungna och bära henne från puben till tunnelbanan. Jag kommer aldrig glömma den kvällen. Den kvällen grät jag som aldrig förr och jag kunde inte begripa vad som hänt. Den kvällen bestämde jag mig att jag inte klarar av detta mer, jag klarar inte av att sitta vid köksbordet och höra min mamma säga att X försökt ta sitt liv igen. Den kvällen valde jag att sätta mig själv först och jag gjorde det på det värsta sättet. Jag ignorerade...jag stängde av. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag var 18-19 när vi var på student puben och det var bara på tok för jobbigt för mig att hantera. Jag borde svarat…Jag borde förklarat hur jag kände och att hennes beteende skrämde livet ur mig. Jag ville säga att jag fanns där vid hennes sida. Jag borde förklarat mig!

När jag växte upp var X en stor del av mitt liv. Jag tyckte hon var den coolaste på jorden och jag älskade hur hon byggde upp mig och hängde med mig (även om det bara skiljer 3 år mellan oss). Det var en stor grej för mig, att få hänga med dom äldre när man var 11-12. När jag var liten ville jag bli precis som X. Hon hade en envishet och en glädje som spred sig. Hon hade den här energin som man blev smittad av när man var runt henne. Hon gick sin egna väg och gjorde det med rak rygg. Hon var den personen jag alltid ville prata om allt och lite till med. Hon var den första jag försökte vända mig till så fort jag hade någon fundering. När jag kände mig låg eller bortglömd fick hon mig ALLTID att känna mig delaktig. Hon fick alla att känna sig delaktiga. Hon hade otroligt mycket människor i sin omgivning som älskade henne och stöttade henne. Hon var en genuin, vacker och helt fantastisk människa. Och jag kan inte förstå att hon mådde så dåligt så länge. Det var inget som märktes på henne när man var i hennes omgivning.

Jag tänker ofta på henne och kan äntligen börja prata om det, lite lätt. Jag är ingen person som kan visa mina känslor lätt. Jag har svårt att vara ledsen framför mina vänner, jag måste vara stark. Måste ha ett leende på läpparna trotts att det äter upp mig inifrån. Hur länge har man rätt att må dåligt? Hur länge har man rätt att få dippar över något som hände för 5 månader sen? När jag är nere eller känner mig låg och min omgivning blir irriterade på mig, så vågar jag inte säga att jag har en dipp efter allt som hänt det senaste året. För då får jag ofta till svar "Det kommer alltid vara mycket som händer" eller "Då kan inte använda den ursäkten längre". Så jag biter ihop och drar ihop mig ännu mer. Dom dagarna jag är på topp, då har jag kontroll. Dagarna som dippar då vill jag bara vara osynlig, men samtidigt vill jag att någon ska fråga genuint "Hur mår du? Är allt bra?" Bara för att jag inte gråter på utsidan längre betyder det inte att jag inte jobbar med dessa känslor varje dag. 

Den 18 April 2015 var den dagen då jag blev tom och en del av mig stannade. Det var även den dagen jag kände en viss lättnad för henes skull. Jag kände att hon kanske äntligen fått den ro hon så länge sökt och försökt nå ett antal gånger. Den dagen då en stor del ifrån oss försvann förllatid men även att ett lugn la sig över oss. Denna sorg kommer aldrig försvinna, den är en del av oss nu och kommer alltid vara det. Vi kommer bara lära oss att leva med den. Jag önskar att jag kunde få träffa henne igen. Jag önskar att jag kunde få berätta hur viktig hon var för mig, även när vi inte pratade. Jag önskar att jag svarat på meddelandet och förklarat mig.

Eftersom att jag inte svarade då så gör jag det nu:  Älskade du, jag är inte sur. Jag är rädd. Jag är rädd att få höra att du lyckats ta ditt liv. Jag är rädd att du ska lämna mig, oss här i en värld utan dig. Det bästa jag känner att jag kan göra för dig är att backa och försöka övervinna min rädlsa och omvandla den till mod. Mod att be dig sluta, mod att få dig att förstå hur mycket du betyder. Men tills att det modet kommer till mig så ska du veta att jag alltid finns här och jag kommer ALLTID finnas här. Men jag klarar inte av att höra om alla dina försök. Jag drar en djup suck av lättnad varje gång du misslyckas. Du måste förstå att jag älskar dig och jag kommer alltid att göra det NO MATTER WHAT! Snälla snälla snälla ge inte upp. Vi finns här om du vill ha oss, du måste bara våga be oss om hjälp och ta emot våra händer när vi hjälper dig upp. 

Föralltid älskad, ALDRIG glömd

1988.02.16-2015.04.18